På en och samma gång.

Jag kanske skulle vara lycklig, lycklig över att det finns nån som verkligen vill ha mig. Mig för den jag är med mina fel och brister. Men hur ska man kunna ge sig hän då man inte vet om det är på riktigt?!

Jag har alla mina lyckokänslor väl inkapslade och undangömda. Kan jag verkligen våga släppa lös dom och få känna kärlek igen? Få känna lyckan som ler mot mig, eller ska jag fortsätta att skjuta undan det?

Jag skulle så gärna vilja ha kärlek, och inte bara kärleken till och från mina barn.

Tösens pappa vill ha mig tillbaka... Är det det jag vill? Eller kommer det sluta i kaos? Vill jag försöka komma vidare och kanske hitta lyckan i någon annan? Skulle det fungera? Alla dessa tankar snurrar och jag blir mer o mer frustrerad över att inte kunna sätta fingret på vad jag egentligen vill. Allt oftare så önskar jag att det fanns ett facit till hur mitt liv skulle vara och se ut, det skulle vara så mycket lättare att veta vad som komma skulle.

Känslan av att lämna stan har inte blivit svagare. Snarare tvärtom, eller ja det går upp och ner som resten av mitt liv.

Känslan av att jag aldrig kommer att finna lyckan lika så. Fast jag vet att det finns dom som faktiskt finns för mig, nån som vill lära känna mig mer, nån som vill dela en del av livet med mig.

Jag måste lära mig att använda mig utav det där filtret som finns inbyggt i oss. Jag säger oftast vad jag tycker, tänker och känner, även fast jag vet att det kan förstöra så himla mycket. Jag älskar att prata, prata om allt. Avskyr då det blir envägs komunikation eller då man inte kan få några vettiga svar. Att stå ovetandes med alla frågor ställda är för mig ett av de värsta saker som kan hända. Gillar inte att vara ovetandes då jag ställer frågor för att få ett svar.

Jag försöker göra saker och ting rätt, men allt slutar som oftast i kaos iaf. Jag har blivit så himla olik mig sen jag blev "sjuk". Duger inte ens som vän längre känns det som. Jag bryr mig inte om nån av mina kära. Det är jag och barnen i min lilla bubbel värld. Typ som då man blev förälder för första gången. Man blir som inkapslad i en bubbla med rosa bomulls moln.
Jag jobbar, kör ToR till träningar/matcher, dagis/skola, städar, tvättar, fixar mat, rastar hundar, försöker göra nått med barnen och sover (knappt). Tänker att jag måste bryta detta påhittade schema. Annars så kommer jag sitta utan mina vänner som glider mer o mer ifrån mig.
 Känner mig som Fröken Enstöring....

Näe... Ryck upp mig och rasta hundar.

Tjing!!!