Mycket har hänt. Tro det eller ej men jag har hittat en jag faktiskt älskar. Jag vågade tillslut ta steget och fastna i en annans famn. Att känna kärleken igen är helt fantastisk. Men samtidigt skrämmande. Jag kan ju inget om tvåsamhet längre. 

Känner mig tafatt och samtidigt så förbannat rädd att missta denna kärlek. Jag är så rädd att jag blir rädd för att vara rädd. Förstår ni då?!

Denna underbaring fick mig att lämna stan, mitt gamla liv, men min ryggsäck bär jag ännu med mig trots att jag försökte lämna den. Jag älskar att älska men är rädd att jag älskar så mycket att jag kväver.

Nå väl. Jag är inte perfekt. Brann igår och spydde ur mig allt!!! Min stackars kärlek fattar väl inget. Mitt inre är som en vulkan, mitt självförtroende i botten, mitt självskadebeteende i skyn, mitt bekräftelsebehov är enormt. Som exempel.. jag kan inte minnas när jag fick höra senast från min sambo att han tycker jag är vacker/fin/snygg. Jag blir att tänka: har JAG tvingat mig på honom? Älskar han verkligen mig? Finner han mig attraktiv? Varför känner jag mig osynlig? Duger jag bara till sex? Vill han att jag går??????

Varför kan jag inte vara smal, sexig, stora fasta bröst, vältränad och normal så han åtminstone ser mig?!

Här finns jag normalbygd, osexig, uttjänade bröst, otränad och onormal. Låter attraktivt va? Eller 35 år 170/58 blåögd,brunhårig trebarnsmamma. Lät det bättre?