Senaste inläggen

Av knorran - 27 december 2020 13:55

Jul och nyår är den tid som är den jobbigaste för mig.

Samma sak varje år. 

Ständigt trött och orkeslös, värk varje dag och humöret tryter.

 

Julen har iaf varit bra. Nöjda barn är lika med en nöjd mamma. Fast känslan över att inte kunna ge dom det dom är värda är jobbig. Jag vill kunna ge dom en glad och lycklig högtid med mycket kärlek och värme från en familj med allt vad det innebär. Min äldste har inte firat jul med mig sedan 2015. Är det något jag gjort fel eller vad beror det på? 🤔

Det kommer väl en tid när dom en efter en väljer själv var dom vill vara.

 

Mina känslor denna högtid består av ångest,otillräcklighet, oro och ensamhet för att sedan lagom till nyår gå över i panikångest, dödslängtan och självmordstankar.

 

Ofta som jag bryter ihop när barnen lagt sig. Gråter tyst och önskar att livet såg annorlunda ut.

 

Att mina kroniska sjukdomar hjälper till med dessa känslor är jag fullt införstådd med. Att alltid gå med ett leende på läpparna och härda ut varje arbetsdag gör mig psykiskt trött, får mer värk och mer energilös. Men jag måste arbeta för att ha råd med att leva, och måste ha råd för att kunna ta hand om sjukdomarna med all denna medicinering dom kräver, alla sjukhusbesök och allt. 

 

Ja alltid samma gamla bittra jag.

Fick höra innan jul att jag borde göra en utredning för jag verkar ha dags eller nått.

Men seriöst! Denna person som sa det fick en utskällning av det snälla slaget. Avslutade med att h*n borde ta och göra en bakgrundkoll innan h*n säger en sådan sak. För jag vet att jag inte har diagnos. Jag lider av ptsd om man kollar vilka trauman jag varit med om. 

 

Men vem orkar liksom med att ha det tillsammans med allt annat så jag kör på att alla är totalt ohumana och inte kan se själv vad som är felet.

 

Nej jag ska sluta nu. Skulle kunna skriva en hel bok idag känner jag. Dags att utföra hushållsnära tjänster åt mig själv.

 

Tjing!

Av knorran - 1 mars 2019 10:46

Vad gör man då orken inte räcker till? 

När man känner att man har inget kvar att ge.. När man tappat livsgnistan helt?

Vad gör man när alla går emot en och man måste kämpa för att hålla sig flytande så man inte drunknar?

Jag säger av mig deltidsumgänge med dottern då min ansökan om bostadsbidrag avslagits 2 ggr pga att dom anser att jag inte har min dotter deltid trots att både jag och fadern har meddelat att så faktiskt är fallet.

När man sedan riskerar att bli utan både vab och sjukpenning gör ju inte saken bättre. Har varit sjukskriven i 1 1/2 månad från jobbet nu pga av viss problematik, och nu får man höra att risken finns att jag inte får ersättning pga att jag kan hamna utanför garantin då jag inte kan redovisa två veckors sysselsättning i augusti/sep.

 

Vad händer då? 

Jo jag står utan bostad med mina barn på gatan. Jag säljer snart min kropp för att kanske få in en extra slant så jag slipper den situationen.

Livet rövknullar mig ständigt och jag vet inte hur jag ska få det att sluta!

Av knorran - 30 december 2018 09:50

Och ångesten håller krampaktigt sina klor kvar i mig.

I år hade jag inte alls någon julkänsla för fem öre. Snarare ångest deluxe. Den där jävla ångesten... den förföljer mig som en skugga, smyger sig på mer och mer, gör allt så mycket värre än det egentligen är. Vet inte hur jag ska göra för att mota bort den. 😔

Den fördunklar mitt sinne så det blir kolsvart, ser inget positivt i något utan bara mörka tankar och känslor.

 

Jag är trött. Konstant trött. Vet inte om det är min konstanta smärta i kroppen som gör mig trött eller om det är livet i sig.

Känner att jag orkar snart inte mer.


Ända sedan jag återvände till stan där mina barn bor så har allt varit negativt. Skitsnacket har florerat, det mest sjukaste jag hört. 

Iofs så började ju det samtidigt som tvisten om sonen. Men det eskalerar och det blir värre och värre. Jag hade förhoppningar att det skulle sluta då vi kom fram till en överenskommelse. Men det var tydligen för mycket att hoppas på.

Snacket som går gör att jag blir orolig att det ska komma fram till min nuvarande arbetsgivare, att dom som pratar ska förstöra det som håller mig kvar på fötter.

Gjorde till o med en polisanmälan ang förtal då jag kände att nu måste detta få ett slut! Enligt de som snackar så har jag kastat in ett spädbarn i en tvättmaskin och väntar på domen. Men HALLÅ!!!

ÄR INTE DET LITE VÄL ATT TA I?


Skulle aldrig i hela mitt jävla liv göra barn illa! ALDRIG NÅGONSIN! Men är man dömd för nått så varför inte spä på och överdriva! 

Som om jag inte mår tillräckligt dåligt redan?!

Jag orkar inte mer.....

Känner mig helt värdelös...

Känns som om jag inte är värd att ens kalla mig mamma till mina barn..

Jag vill bara härifrån..

Vill ha lugn och ro..

Kunna leva i harmoni med mina älskade barn..

Slippa denna hemska värk som tagit över min kropp..

Jag vill bara gråta..


Jag är en värdelös människa

Av knorran - 12 oktober 2018 10:50

Ska hämta min dotter idag och vet inte om jag ska skratta eller gråta.. Tankarna är på helt annan plats.

Melissa Horn sjunger i hörlurarna och hennes texter speglar nästan mitt liv och känslor... Känslorna åker berg och dalbana as always.. 


Dagen D närmar sig och känslan som följer med den är hemsk. Ännu en gång, ännu en dag med advokater och man ska lämna sitt barns öde i deras händer. Dom har redan förstört det förtroende man en gång hade för vårt rättsväsende, så chansen att det nu ska gå min väg och bli det bästa för sonen känns som bortblåst.


Man försöker att ta en dag i taget, men det är inte alltid så lätt att fokusera på de saker man bör då detta orosmoln hänger över en. Skulle bara vilja sätta mig och gråta och skrika ut min ilska för allt som hänt. 


Men som min kära vän alltid säger: le och vinka, le och vinka.. bit ihop eller bryt ihop.

Jag bryter ihop för att sedan kunna bita ihop.


Att få höra att de jag tänkt mig använda i detta mål är oanvändbara då de i dagens läge inte har någon insikt i vardera parts liv var också ett dråp slag. Men varför ska man inte kunna visa idag att han är/var en jävla kvinnoboxare under iallafall två förhållanden efter varandra? Vad är det som säger att han ändrats? Han tar ju inte ens ansvar över det han gjort emot sonen, som dessutom är orosanmält.

Nej då, men är man guds gåva till mänskligheten så finns det förmodligen ingen anledning till att behöva ta sitt ansvar och de konsekvenser som följer de val man gjort. För är man all mighty då är man helt klart guld värd. Att det är alla andra som det är fel på och man bearbetar de andra så att dom står på ens sida och spyr galla även de, drar in oskyldiga så även de blir smutskastade i denna tvist, gör orosanmälningar bara för att jag ska se så dålig ut. 


Men det är mig det är fel på, jag bara tackar och tar emot, sväljer och niger av enorm tacksamhet. Kämpar för att inte explodera mot dom som gör mig allt ont, tar ut ilskan på de mina som jag hoppas står kvar även fast dom får ilskan riktad mot sig.


Jag önskar och hoppas att jag en dag ska få känna en glädje över att livet faktiskt ler mot mig, en önskan om att få känna att lugnet som en gång fanns i mig fick fylla min kropp, känna den där glädjen sprida sig som solens strålar smeker träden och marken med sin värme en tidig vår dag. Skulle vilja slippa ha den där känslan av att jag har ögon på mig vart jag än går.


Ibland känner jag bara att jag vill ge upp.. att energin är slut... har kämpat alldeles för länge mot någon jag aldrig kommer vinna över. 





Av knorran - 14 augusti 2018 13:10

Kvar innan jag ska upp i tingsrätten igen. Blev stämd av mellansonens pappa på vårdnad, boende och umgänge.

Mitt mående just nu är inte det bästa. Jag är rädd, sårad och full av ångest. Rädd att förlora min son, sårad av olika anledningar och har ångest över att jag sitter i den situation jag sitter i. Jag vill bara gråta. Skulle kunna gråta varje dag hela dagarna. Men biter ihop och hoppas att det går över.


Rädslan med tingsrätten... det beror på att jag inte litar på rättsystemet sesan jag blev dömd för något jag inte gjort. Att nu samma rättsväsende ska få besluta om var min son ska bo, vem som ska ha vårdnaden samt umgänget känns inte tryggt.

Rädslan att dom inte lyssnar på vad min son vill.


Jag vet inte vem jag ska prata med om det här. Vill ju inte tynga andra med mina problem,känslor och allt. Önskar att jag hade ett stöd, en famn att gråta ut i, få höra att jag är en bra mamma, att jag är en bra person och att allt kommer lösa sig. Ha någon som bryr sig om mig och överöser mig med kärlek och styrka. 


Som det är nu så duger jag inte till något, gör inget bra och bara gnäller för min insida mår dåligt. Jag låter familjen ta stryk bara för att jag är nervös och rädd. Det tynger... är som 3 ton med sten på mig. En känsla av att inte kunna röra mig, knappt kan andas av tyngden.


Hoppas verkligen att när detta är över att jag blir mitt glada, trevliga gamla jag.. inte denna rädda, otrygga tjej som känner att alla avskyr. 


Tack för ordet!

Av knorran - 14 maj 2018 04:30

Jag måste lära mig att lita på magkänsla. 

Måste lära mig att inse att inget går så lätt och smidigt i mitt liv.


I fredags for min mellan till sin far. Vi ligger i tvist och har en soc utredning som pågår. 

Allt bara för att han är så dum och inte kan lyssna på barnets önskan.

Under hela vår tid tillsammans så använde han fysisk och psykisk misshandel, ingen i hans familj såg eller märkte någonting. Sen sparkade han ut mig då jag var i 3dje månaden vilket blev min räddning.


Vi återgår till fredag... Jag frågade sonen hur han kände inför att åka till sin pappa.

Varpå han svarar: Läskigt.

Jag: Vad är det som känns läskigt?

Sonen: Nja.. lite läskigt... jag är rädd att pappa ska hålla kvar mig där.

Jag: Ok... men du är säker på att du vill åka iaf?

Sonen: Jag måste ju.

Jag: Ja men vill du inte så tvingar jag dig inte. Det vet du. Men ja... soc säger att det ska vara lugnt och att det inte finns någon oro så du måste ju förr eller senare.

Sonen: Mmm... ja vet.


Där kom klockorna.. men inte för första gången under denna period. 

Första gången var då min son pratade i telefonen med sin pappa dagen efter att bråket mellan oss utbröt.


Sonen: Men pappa jag vill verkligen flytta till mamma!

Far: Kommer inte på frågan. Jag vet att du vill vara med mamma men hon kan flytta tillbaka hem. Då kan du vara hos mamma varannan vecka.

Sonen: Nej mamma har jobb här och trivs här. Och jag med

Far: Ja jag vet det men det kommer inte ske. Hur hade du tänkt träffa mig då och när?

Sonen: varannan helg och loven.

Far: Jag vill att du ska komma hem så vi får prata om det här. Hur du hade tänkt att lösa det med att ta dig hit och tillbaka.

Sonen: Det får du prata med mamma om!

Far: NEJ! Jag vill veta HUR DU tänkt lösa det!

Sonen: Mamma hämtar mig.


Är det där ett normalt samtal med en 12 åring? Det visar ju tydligt att han inte är ett dugg intresserad av att föra en konversation med mig som mamma. Att lägga det ansvaret på ett barn, hur det ska lösa logistiken fram o tillbaka är inte optimalt! Att pappan ger order till sonen om att JAG ska flytta tillbaka ner till den håla jag flyttat ifrån för att slippa skit, det är inte normalt! Att trycka ner ett barn så det inte tror på sig självt är inte heller ok. Att dessutom ta i ett barn så det får röd/blåa märken på armarna eller attställa ut ett barn i kalsonger i -20 i 10 minuter är fan inte heller normalt!


Men socialtjänsten anser att det finns inget att vara orolig för.

Hur kan det komma sig? Nä men pappan vet ju om att även han har ögonen på sig.

Min handläggare där sa sist vi pratades vid att det skulle vara varannan vecka, han ska gå i skola där, samt att jag inte behöver oroa mig.


Nähä.. fick ett samtal igår från pappans handläggare som sa att pappan vägrar lämna ifrånsig sonen innan skolan är avslutad. Jag fick tillslut ge vika (för miljonte gången) och gå med på att ha honom alla helger. Tillråga på allt så ska pappan ta ledigt för sonen från skolan så han har honom ensam hemma.


Hur kommer det sluta då? Pressa ner honom i skosulorna som han gör för att få som han vill? Ge sonen dåligt självförtroende så han inte tror på sig själv igen? Ta i honom och skrika på honom som han gjort tidigare?


Kan ge mig fan på att jag inte kommer få rätt i tingsrätten. Och får jag inte det då vet jag inte vad jag tar mig till. 😭


Av knorran - 6 november 2017 06:46

Är tragiskt förkyld... Slog till som en bomb då vi kom hem från en underbar resa till Sicilien. 

Strålande sol och underbar värme, sen hem till ett kallt och snöigt Härjedalen. Inte konstigt att man blev sjuk haha


Resan till Sicilien gick långt ifrån smärtfritt.. På väg till arlanda så bestämde sig min bil för att växellådan skulle sluta fungera, som tur var så hade vi resesällskap från annan ort som kunde plocka upp oss strax innan avfarten till just Arlanda.

Så iväg kom vi iaf.


Måndagen innan vi skulle åka så hade jag en tid inbokad hos en specialist läkare inom endometrios, hade varit hos henne en gång innan i slutet av juni och då var allt lite luddigt. Vi tar en återblick... 2011 steriliserad jag mig för att jag kände att NO more kids for me!!! Sen efter det så va allt frid och fröjd så gott som förutom mina magproblem som följt mig sedan 2000. 2014 började jag blöda så kraftigt så jag fick äta cyklokapron för att stilla mensen, den fungerade jättebra men mina magsmärtor bestod. Har hört alla tänkbara diagnoser på magsmärtorna men inget har hjälpt. 2016 innan mina barn och jag reste till Spanien så gjorde jag en hysterektomi. Då fann man små härdar på min livmoder, adenomyos, en annan typ av endometrios. Ok... så då fick jag det klart. Men inget hände, inga smärtstillande, inga mediciner alls. Men magsmärtorna bestod. I februari började jag med Enaton, jag sattes i klimakteriet och det var det värsta jag varit med om. Fy fan rent ut sagt vilka krämpor jag fick. Jag trodde jag skulle dö. Och fortfarande så fick jag inga bra smärtstillande för att klara av livet. Jag blev rabiat, ett monster rent ut sagt, allt gick ut över min sambo. Hjärnspöken som kom utan att jag beställt dom, drömmar, jag blev helt enkelt nån jag inte känner. Smärta kan verkligen göra så man ändrar skepnad. Hur ska man göra för att förklara för ens närmaste att inte lyssna på det man säger eller gör under dessa tillfällen?

Jag tog bara en spruta... 

I Juni fick jag höra att jag inte hade endo för då skulle jag inte ha reagerat som jag gjorde på sprutan, så sa hon denna specialist inom endometrios då jag mötte henne. Whaaaat tänkte jag. Vad fan har jag då??? 

Nu då jag var dit så berättade hon att hon hade beställt mina operationsjournaler från min förra vårdinrättning. Där stod det tydligen att jag hade endometrios. Så nu har jag påbörjat en hormonbehandling i tablettform. Jag började samma dag jag var dit och har bara blivit tvingad att ta Seraton en gång och det var under semestern. Vi besökte Etna och jag blev lite nerkyld då det bara var +4 där och jag inte hade rätt kläder. 


Så.. vad har detta med förkylningen att göra? Ingen aning.. Men det är inte rätt tid då jag precis påbörjat ett säsongsjobb och fick i lördags gå hem tidigare pga att jag hade sån sjuk rethosta och snuva så dom ville inte att jag skulle smitta alla andra 😂


Nä kanske dags att klä på sig och göra lite nytta här hemma.


Ting!!!

Av knorran - 31 augusti 2017 08:27

Mycket har hänt. Tro det eller ej men jag har hittat en jag faktiskt älskar. Jag vågade tillslut ta steget och fastna i en annans famn. Att känna kärleken igen är helt fantastisk. Men samtidigt skrämmande. Jag kan ju inget om tvåsamhet längre. 

Känner mig tafatt och samtidigt så förbannat rädd att missta denna kärlek. Jag är så rädd att jag blir rädd för att vara rädd. Förstår ni då?!


Denna underbaring fick mig att lämna stan, mitt gamla liv, men min ryggsäck bär jag ännu med mig trots att jag försökte lämna den. Jag älskar att älska men är rädd att jag älskar så mycket att jag kväver.


Nå väl. Jag är inte perfekt. Brann igår och spydde ur mig allt!!! Min stackars kärlek fattar väl inget. Mitt inre är som en vulkan, mitt självförtroende i botten, mitt självskadebeteende i skyn, mitt bekräftelsebehov är enormt. Som exempel.. jag kan inte minnas när jag fick höra senast från min sambo att han tycker jag är vacker/fin/snygg. Jag blir att tänka: har JAG tvingat mig på honom? Älskar han verkligen mig? Finner han mig attraktiv? Varför känner jag mig osynlig? Duger jag bara till sex? Vill han att jag går??????


Varför kan jag inte vara smal, sexig, stora fasta bröst, vältränad och normal så han åtminstone ser mig?!

Här finns jag normalbygd, osexig, uttjänade bröst, otränad och onormal. Låter attraktivt va? Eller 35 år 170/58 blåögd,brunhårig trebarnsmamma. Lät det bättre?



Skapa flashcards