Midsommar har passerat med storm steg och nu vänder vi mot mörkare tider.

Hade en underbar dag igår med mina barndomsvänner och deras familj. Min gamla dagmamma haaha ja det va underbart. Barnfri som man va så hade man ju inte så mycket annat för sig tyvärr. Men härligt va det iaf.

Underbart väder, mumsig mat och underbart sällskap. Kan man begära mera? Ja mina barn då :) Men men.. Det som är lite tråkigt är att även fast jag verkligen njöt av gårdagen så ser jag så sjukt död ut. Det ser ut som om jag inte hade det så trevligt men så var ju inte fallet.

Har fått höra av en väninna att hennes granne sa att mina ögon har tappat gnistan. Att dom ser död ut. Kanske är så.. Men hur ska man kunna hitta tillbaka till det då? Få tillbaka livsglädjen?! När man väl har tappat den så verkar den vara väldigt svår att hitta tillbaka till. Jag vet ju lixom inte vart jag la den. Den är som bort blåst. Men är det någon som har lite över så är jag villig att ta lite :D

Har fått tag på en lägenhet och har flyttat in lite smått. Fullt möblerad utom säng och soffa. Min säng står där men inte min soffa, och jag vet inte hur jag ska få dit den då jag inte hittat någon som kan hjälpa mig än. Fast jag har ju inte frågat alla heller så..

Nu ska jag försöka få nån ordning på dagen då jag som var nykter igår (känns som om jag var packad) är sjukt trött i kropp och själ.

Så ha en underbar midsommar dag!

Finns det så himla mycket att säga?

Ja, kanske... Men hur gick det då?

Jo det gick som så att straffet blev lägre, men inte som min advokat hade hoppats på. Blev dagsböter på 3000:-.

Jaha men nu då? Jo jag kommer överklaga IGEN, Jag kan ju inte leva med att "jag hade en chans kvar men jag tog den inte" känslan på mitt samvete. Så.. Då jag nu höll på att bli friad men de 3 kvinnliga ville fälla mig, så ser jag ju endå en chans till att HD kanske (om dom nu tar detta ärende) att dom friar mig.

Jag vill inte ha ett straff för något som jag inte har gjort. Jag kan ju  inte ska behöva ta en så stor smäll bara på grund av en lögn. Eller hur?!

Så hur mår man i allt då? Jo tack, jag mår som vanligt. Berg och dalbana, eller så kan man kalla mig för "bitterfittan" för det gör jag vissa dagar. Men det är inte alla som får se det humöret.   

Den här veckan har jag mått som en jag vet inte vad. Känner att jag skulle kunna sätta mig ner och bara gråta.

Gråta för att allt är som det är, att inte bli förstådd, att inte livet kan gå tillbaka till det normala, att inte kunna leva livet utan dessa bekymmer, att inte kunna vara den mamma som jag en gång var, att inte ha ett fungerande liv för att vara exakt. Mitt liv suger!

Och mår man som jag gör så fungerar ju inte nått, kroppen fungerar inte som den ska, allt blir bara fucked up.

Då jag fyller år, eller kanske i morsdags present så önskar jag mig ett nytt liv! Ett liv med mina barn, ett liv som är problem fritt, ett liv där man slipper tänka på alla dessa måsten, ett liv fyllt av kärlek, ett helt jävla normalt liv önskar jag mig. För just nu är mitt liv onormalt.

Ja men gör något åt det då!! Jaja.. Som vad? Ta tag i psykologi boken igen och fortsätta läsa och se om det finns svar där?! Det gör det inte, man får bara bättre insikt i vad som händer i kroppen och varför man gör som man gör. Men intressant äre.

Sluta klaga, ta tag i livet och åk för fasen och hämta barnen nu!!

Jaa jag ska!

Tjing!!

Men det är fortfarande samma bekymmer.

I helgen som vart så har jag varit borta. Ja iaf till hälften. Då Benjamin skulle komma hem så flydde jag till syster.

Lördagen bjöd på en massa nyttigheter att ha med sig i bagaget då jag jobbar som fristående konsulent. En dag som gick i LR anda. Helt underbart roligt och intressant va det. Ni som missade det, ja ni missade mycket skratt och ni missade att få träffa våra underbara uppliners och managers. Men.. Har ni tur så kommer chansen nästa år igen.

Men fram tills dess så har jag lite att stå i.

Kan säga att jag säljer en dryck... Mind master... Den är emot stress.

Jag kommer inte ihåg om jag berättat om mitt syndrom som jag dragit på mig. Två ggr har jag iaf ätit kortison mot nått som heter Tietze syndrom. Det är en inflammation i fästet mellan bröstben och revben. Låter inte så skönt va?! Det va det inte heller. Men iaf detta syndrom är stressrelaterat och då jag fick höra på LR eventet i Sthlm att denna Mind Master ska just motverka stress så fick jag elefant öron a la Dumbo. Jag och syster beställde 10 flaskor på direkten!!!   

Då flaskorna kom så sprättade jag en och sen dess så har jag blivit som en filbunke inombords. Stressen är som bortblåst och allt annat är så mycket bättre. Denna underbara dryck har alltså "tagit" min stress och gjort mig mer harmonisk och mer koncentrerad. Den är SUPER!! Men.. Jag tycker att bismaken är lite mysko men ner går den. Gå in på denna länk och läs om drycken.

www.lrworld.com/se/produkterna/haelsa/mind-master

Nog om denna mirakel dryck. Vill du köpa den säg till   

Idag så ska jag kolla på nått nytt. Nått nytt som kan göra mig lite mer tillfreds med mig själv. Nyfiken? Jag säger inget hahaha

Men det ska bli roligt och intressant iaf. Kaffe påfyllning....

Ny vecka nya tag!! Nu ska jag ta tag i "arbetet" på riktigt!!

Men först. En morgon sup av Mind master och ringa VC för att kolla upp hälsenorna på min sportgalning!

HA en underbar dag för det ska jag!!

Tjing!!!

Jaha.. Då sitter man här igen.. Funderandes i massor..

Det är dryga veckan kvar nu innan den "nya" domen är klar. Väntar och väntar och gruvar mig för vad det kan tänkas stå. Jag lovade mig själv att inte ha några förhoppningar, men det är ju hoppet som lämnar en sist. Eller hur?!

Men trots att jag lovat mig själv att inte hoppas på nått bra så kan jag iaf inte sluta hoppas. Jag hoppas så innerligt på att dom har nå vett att inse att det inte är så som det har blivit sagt och att dom häver tingsrättens beslut.

Sen funderar jag... Ska jag vänta tills det dimper ner i brevlådan eller ska jag hämta det där?? Jag vet inte.. Men sist hämtade jag, för jag klarade inte av att vänta. Men tänk om jag hämtar det och blir så sjukt besviken på vad det står?! Hur gör jag då? Jaja... Men men... Det får bli ett senare problem.

På måndag ska jag kolla på en lägenhet iaf. Men vet inte om jag vill ha den. Men det var en billig hyra tack och lov. Allt ingick som el,bredband, tv mm... Men ja vet inte. Beslutsångest ala grande!

Nu ska jag göra nå nytta så att jag slipper fundera en massa.

Tjing!!

Tänk vad tiden går fort. Endast en natt kvar.. Sen är det dags igen.

Nervös?! Japp kan jag lova. Känner att jag skulle kunna klättra på väggarna för att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Och det bästa av allt är ju att då det ena börjar att gå mot sitt slut så tar det andra vid.

Igår var jag på utvecklingssamtal på skolan. Oj vad kul!! Fick mig ytterligare en chock. Trodde aldrig att jag skulle få vara med om detta. Min mellan (7 år) hade misskött sig. REJÄLT!! Han och en kompis hade bundit fast en annan kille i klassen vid ett träd och hotat att slå honom med bandyklubbor. HJÄLP!!! Vart ska detta sluta. Imorgon ska dom ha samtal med berörda föräldrar/barn + rektor och fröken. Och jag kan ju inte vara med och dom vet inte vad jag ska göra men dom vet att jag inte kommer iaf. Som till råga på detta så känner jag mig väldigt avskydd från vissa personer. Fröken frågade sonen min om han visste vad som skulle hända om en vuxen gjorde likadant. Nej sa han. Jo du, då hamnar man i fängelse för det där är frihetsberövande. På andra sidan bordet sitter sonens pappa och hånler (iaf vad jag tyckte att det såg ut som) och där sitter jag med den fröken som hade ett finger med i spelet i mitt helvete. Sen får jag även höra att om sonen skulle ta med sig läsboken från pappan till mig så skulle den aldrig komma tillbaka till pappan så det gick inte för sig minsann.

Då blir jag till att känna så här: Underbart att man som vuxen kan svälja stoltheten och göra sitt jobb korrekt. Att sitta och klanka ner på den ena föräldern är väl inte ok?! Inte inför barnet som ser då jag blir illa till mods. Jag satt där med 2 personer som jag inte gillar för fem öre men jag svalde och var trevlig tills det rann över. Pappan pressade sonen till att berätta vilket fult ord den bundne pojken hade sagt, varpå min son sa att han inte kom ihåg. Detta hände i måndags. Jag anser att han har ju iaf varit duktig och sagt vad som hade hänt och han vet att det var helt FEL att han gjorde så där. Så där brann jag av. Att få sitta där både jag och min son med dessa 2 personer som bara klagar på oss båda det kändes fördjävligt.

Min syster tycker att jag ska anmäla skolan pga så som fröken betedde sig mot mig. Men vad tjänar det till?! Jag är ju inte omtyckt där iaf så det skulle inte bli bättre om jag gjorde en anmälan. Men vem vet. Jag kanske gör en. Fortsätter det så här då blir det så.

Jag hoppas så innerligt på att hovrätten nu kan ge mig en friande dom. Men ändå så vågar jag inte tänka att dom gör det. Jag intalar mig själv att det kommer bli samma dom som tingsrätten satte, bara för att inte tända det där lilla ljuset inom mig som gång på gång släcks. Blir bara ledsen och besviken. Om och om igen. När ska detta ekorrhjul sluta snurra?! Jag vill komma ur det NU!! Helst i fjol.. Typ..

Så vad ska man fylla dagen med idag då så att man slipper tänka så mycket på morgondagen? Har inte den blekaste.. Känns bara så jävligt allting. Bryta ihop kanske så att man kan ta ett nytt friskt andetag så att jag pallar med att stå stark imorgon?? Ja det ska jag nog göra.

Visst är det lite sjukt hur pass känslor kan åka berg och dalbana?! Mitt inre är ju totalt ur balans och det märks ju verkligen. Ena dan så är man så nere så man tror att världen har gått under eller att jag sålt smöret och tappat pengarna. Andra dan så är det som om inget har hänt. Tålamodet är som bortblåst och det känns som om jag stångar mig blodig mot stenmuren utan att jag ens märker av det. Kanske att jag får lite ont i huvudet     

Annars tror jag allt är som det ska va?! Eller? Jag vet inte... Just dessa ord: Jag vet inte.. Det är nått som jag använder miljoner ggr per dag. Frågar nån hur det är så kan svaret bli: Jag vet inte.. Eller jo det är väl bra.. Eller nått.. Näe jag vet inte. Det slutliga svaret på alla frågor som kan tänkas komma brukar bli just: Jag vet inte.

Men vad vet jag då? Ja du.... Jag vet inte.. Inte ett skit.

Jo jag vet att studiebesöket på hovrätten är snart.... Men jag vet inte så mycket mer. Jag vet att jag har fullt upp hela helgen, det är ju fotbollsmatcher hela helgen och det är ju skönt på ett sätt. Jag slipper tänka hahaha

Kollar och söker lägenhet.. Det vet jag iaf att jag ska göra. Väntar på svar på några.. Hoppas att man får ett positivt svar snart.. Fast ändå är det rätt skönt här.. Men ändå inte.. Men jag vet inte.

Jaja.. Nää... Fortsätta dona lite.. Fredags myset blir lite ensamt ikväll då grabbsen drar på disco och resten ner till Arboga... Ska bli skönt men ändå inte..

Många ggr så funderar jag även på hur många som ser min fina stämpel som jag  har i pannan.. För den skriker ju i neonfärg... Eller kan man se att allt det här har hänt? Jag vet inte, men jag vet att det känns som om den där skylten blinkar och att det är omöjligt att inte se.. Jag hoppas och önskar att ingen av mina nära och kära ska behöva gå igenom samma sak som vi gjort. Att livet inte är en dans på rosor det har jag lärt mig. Att inte ta livet förgivet har jag oxå lärt mig. Att allt kan hända har jag oxå märkt. Även sånt som man ALDRIG kunnat föreställa sig. Men det finns dom som säger att det värsta händer just de som är stark.

Men stark?! På vilket sätt? Eller att fina flickor råkar illa ut... Äh.. Tillbaka till   styrkan :)

Hade jag varit stark så hade jag ju aldrig hamnat just här. Då hade jag ju aldrig låtit det ta sån tid med att komma till BUP. Och jag hade ju aldrig tillåtit mig själv att hamna så djupt i självförakt och aldrig godta att jag skulle dra på mig panikångest, självmordstankar å allt. Fast nu har jag ju tagit mig ur det värsta helt på egen hand. Tack vare psykologin. Men att man ibland kan känna att det skulle underlätta att få somna in och slippa all smärta det kommer jag nog inte ifrån ÄN. Eller att just den där lastbilen/bergväggen som ser rätt lockande ut, Men det skulle inte vara rätt.. Så pass klok är jag.. Jag skulle aldrig kunna göra nått sånt för jag är för feg hahha och jag har för mycket att leva för. Men tanken och känslan kommer ibland då det är som jobbigast.

Men som en sagt ganska ofta till mig... Bit ihop eller bryt ihop... Jag har valt att bita ihop, i den mån det gått, och brytit ihop då ingen ser eller hör. Men det är nått jag säger ofta till mig själv... Eller le och vinka som pingvinerna i madagaskar säger och även en vän..

Det hjälper... Bit ihop och le och vinka, le och vinka  

Innan det är dags att dra upp hela historien för Hovrätten. Som tur är så slipper jag prata själv. Allt tas ju upp via de filminspelningar som gjordes innan tingsrätten. Risken att det ska bli värre finns ju inte. JAg äventyrar inte att hamna i fängelse iaf. Rädslan för det fanns ju då jag valde att överklaga domen. Men på sista mötet med min advokat så lugnade han ner mig och sa att det inte kan bli värre med domen. *Pust*

Men jag har inga förhoppningar på att det ska ändras iaf då inget har gått min väg det senaste året kan jag tycka.

Så hur är allt nu då?

Jo det ska jag säga. Jag är låååångt ifrån samma glada goa tjej som innan. Jag är inte ens en bra mamma känner jag. Att inte ha koll på denna berg och dalbana som jag har inrotad i kropp och själ är så sjukt jobbig. Men man försöker att ta en dag i taget, en dag i taget och hoppas på att man vaknar upp en morgon och tittar sig i spegeln och ser sig själv, ser samma gnista som fanns i ögonen en gång.

Flyttade ju även tillbaka till den kille som haft min kärlek de senaste 6 åren. Men fick efter en månad se att det är helt kört mellan oss. Visst att det finns känslor från bådas håll, men just nu är vi mer vänner. Så jag kollar efter lägenhet och har även lite ångest över det. Vad ska alla säga? Vad ska papporna säga? Jaja men det får bli som det blir. Jag kan inte göra mer då jag inte har den orken till att "bråka" med dom om vad som är rätt och fel.

Idag är en sån dag då alla mina murar rasat samman. Murarna som har hållt mig skyddad från allt. Alla känslor, all rädsla, ångesten, paniken ja alla dessa hemska känslor/tankar som har kommit och gått det senaste året. Att allt det kommit tillbaka är det värsta. Jag vill inte ha den där ångesten. Jag får ångest för rädslan att få ångest. Ja det kanske låter illa men det är ju min vardag nu. Det är ju med det här jag har levt mitt liv det gångna året.

Men allt är ju inte negativt även fast det låter väldigt svart/grått och dystert. Jag jobbar ju med något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jobbar som konsult och säljer massa roliga produkter. Många frågar mig vad man tjänar på det.. Jo jag tjänar faktiskt fina pengar på det, och jag kan få fina bonusar som tex: resor, bilar mm. Och det är inte helt fel tycker jag. Men samtidigt som jag är glad över att ha fått den möjligheten så är det rätt svårt att kunna lägga krut på detta då jag känner mig död lixom. Men det kan ju bli mitt livs bästa jobb som ger mig en rejäl lön så vad faaan väntar jag på? Bättre tider?? Då kommer jag få vänta till dödagar.

Nää dags att göra något vettigt av mitt liv!!

Vi börjar typ kanske nu :)

Tjing!!

Nu va det längesen som jag skrev här.

Mycket har hänt sen sist både positivt och negativt.

Frågan är om man orkar dra upp allt. Ni vet ju det första inlägget... Det blev ju en dom.    En dom som nu är överklagad och nu är det denna väntan igen. Tror nästan att det är väntan som är jobbigast. Men men.. Jag håller tummarna på att nu Hovrätten förstår att jag faktiskt är oskyldigt dömd. Det är många som råkat ut för samma som mig och jag lider verkligen med dessa stackars människor. Som tack för det gångna året så äter man kortison för andra gången på en månad pga inflammation i kroppen som kom av stress.

Men nu vill inte jag bara beklaga mig. Jag mår faktiskt rätt bra iaf med tanke på vad som ligger i min ryggsäck. Jag har ju mina underbara barn som jag älskar mer än livet själv <3 Utan dom hade jag nog kastat in handduken för längesen.

Plugget är igång igen och det känns som om detta kommer bli MITT år. Mitt år fyllt med ny energi, träning, plugg, jobb och mina underbara barn. Mina underbara vänner som orkar att lyssna på mig då det känns som jobbigast.

Åh just nu så kan jag nog säga att jag älskar mitt liv.. (till och från)! Har ju även gått och blivit tant till en tok söt liten donna. En liten tjej som tog mig med storm. Sååå jag har väntat på att detta under skulle komma och snipp snapp så var man såld på detta söta under.

Nu så inväntar man att klockan ska slå öppning så man kan få åka och lägga sig i grillen så man kan få lite extra energi. Energi till att orka med lite mer pluggande. Och energi till att få ork till att hålla ut under den kommande veckan fylld av barn och rastningar av hunden som ganska nyligt blivit vår senaste familjemedlem.

Men men.. Ja det va väl lite av det som hänt just nu.. Ska försöka bättra mig på att skriva!

Tjing!!!