Hej.

Jag vet inte varför jag skriver det här, jag bara gör..

Jag kan helt enkelt inte sova. Min hjärna går på högvarv och alla känslor åker åt alla håll utan kotroll.

Jag älskar dig! Jag hatar dig! Jag hatar att älska dig och älskar att hata dig precis som i sången du vet... man kan tro att det är jag som skrivit den.

Men... Du är min ding,  han med stort H, han som lirkade in sig i mitt hjärta med alla dessa ord och knasiga handlingar. Han som verkligen fick mitt hjärta att göra frivolter och mina fjärilar att börja leva.

Jag kommer älska dig tills den dagen rosorna vissnar... det skrev jag på det där kortet till dig som du fick då du fyllde år 2009 och dom har inte vissnat ännu.

Men det har vi... iaf jag...Efter våra 4 år som separerad så har allt gått utför. Som för en slalomåkare. Snirklande nerför...

Jag har verkligen försökt med alla medel att försöka gå vidare, hitta någon att dela livet med, någon som jag kanske passar för och som kan se mina fina sidor.

Men nu känns det som om jag inte riktigt klarar mer. Efter dessa 4 år så har jag blivit brutalt ärlig och säger allt jag tycker, tänker och känner helt utan filter. Jag verkar vara stark utåt sett och det verkar skrämma ALLA killar/karlar/män/svin eller vad man nu kan tänkas vilja kalla dom. Jag söker bekräftelse på sätt som inte är bra, dras till såna som bara ser mig som leksak, dom som inte ser mig som person och till dom som bara leker.

Jag är brutalt ärlig mot alla utom mig själv. Ska det vara så?

Kommer på mig själv ofta med att söka sånt jag fastnade för hos dig, saker som ingen annan gör eller ens kan tänkas vilja göra. Det krävs nog ett pucko med sugrör för att våga. Många gånger under dessa år som jag känner att jag bara vill kasta mig i din famn och kyssa dig och känna din värme omfamna mig och låta kärleken flöda som den gjorde innan allt.

Ja, jag är fast.... fast i det som en gång varit men jag vill inte!! Jag behöver ditt stöd, din kärlek och din förståelse. Du är den som alltid funnits för mig trots att jag gång på gång puttat bort dig från mig, och sen dragit dig till mig då jag haft ångest och mått fruktansvärt dåligt. Och din närhet har alltid fått mig lugn och jag har känt mig trygg.

Önskar så innerligt att vi aldrig skulle ha utsatts för det. Att denna starka kärlek som det aldrig varit något fel på skulle få ett så abrupt slut utan att vi egentligen ville är ofattbart.

Ja... Jag kan säga att jag älskar dig djupt ännu.. men jag vågar inte vara så ärlig att jag säger det rätt ut till dig.. Jag är rädd! Rädd för att bli sårad. Rädd att samma sak ska hända igen. Rädd för att ångesten och alla mörka känslor och tankar ska ta över. 

Önskar att du fanns vid min sida och kunde hjälpa mig tillbaka, tillbaka till glädjen och livet. Allt är bara svart och jag har inget kvar. 

Allt som betyder något för mig och som fått mig att känna mig levande är borta. Ja jag har mina hjärtan men... Kan man leva ett lyckligt liv utan kärlek från sin bästa vän/partner/man bara för att man har barnen?

Ja här sitter jag.. ensam... som jag gjort de senaste 4 åren. 

När ska det vända?!

På en och samma gång.

Jag kanske skulle vara lycklig, lycklig över att det finns nån som verkligen vill ha mig. Mig för den jag är med mina fel och brister. Men hur ska man kunna ge sig hän då man inte vet om det är på riktigt?!

Jag har alla mina lyckokänslor väl inkapslade och undangömda. Kan jag verkligen våga släppa lös dom och få känna kärlek igen? Få känna lyckan som ler mot mig, eller ska jag fortsätta att skjuta undan det?

Jag skulle så gärna vilja ha kärlek, och inte bara kärleken till och från mina barn.

Tösens pappa vill ha mig tillbaka... Är det det jag vill? Eller kommer det sluta i kaos? Vill jag försöka komma vidare och kanske hitta lyckan i någon annan? Skulle det fungera? Alla dessa tankar snurrar och jag blir mer o mer frustrerad över att inte kunna sätta fingret på vad jag egentligen vill. Allt oftare så önskar jag att det fanns ett facit till hur mitt liv skulle vara och se ut, det skulle vara så mycket lättare att veta vad som komma skulle.

Känslan av att lämna stan har inte blivit svagare. Snarare tvärtom, eller ja det går upp och ner som resten av mitt liv.

Känslan av att jag aldrig kommer att finna lyckan lika så. Fast jag vet att det finns dom som faktiskt finns för mig, nån som vill lära känna mig mer, nån som vill dela en del av livet med mig.

Jag måste lära mig att använda mig utav det där filtret som finns inbyggt i oss. Jag säger oftast vad jag tycker, tänker och känner, även fast jag vet att det kan förstöra så himla mycket. Jag älskar att prata, prata om allt. Avskyr då det blir envägs komunikation eller då man inte kan få några vettiga svar. Att stå ovetandes med alla frågor ställda är för mig ett av de värsta saker som kan hända. Gillar inte att vara ovetandes då jag ställer frågor för att få ett svar.

Jag försöker göra saker och ting rätt, men allt slutar som oftast i kaos iaf. Jag har blivit så himla olik mig sen jag blev "sjuk". Duger inte ens som vän längre känns det som. Jag bryr mig inte om nån av mina kära. Det är jag och barnen i min lilla bubbel värld. Typ som då man blev förälder för första gången. Man blir som inkapslad i en bubbla med rosa bomulls moln.
Jag jobbar, kör ToR till träningar/matcher, dagis/skola, städar, tvättar, fixar mat, rastar hundar, försöker göra nått med barnen och sover (knappt). Tänker att jag måste bryta detta påhittade schema. Annars så kommer jag sitta utan mina vänner som glider mer o mer ifrån mig.
 Känner mig som Fröken Enstöring....

Näe... Ryck upp mig och rasta hundar.

Tjing!!!

Tisdag betyder för mig ledig dag. En dag till att uträtta de ärenden jag inte hinner de dagar jag jobbar. Även idag hade jag ärenden men dom "råkade" trilla ur schemat.

Idag var jag till en KBT terapeut... Det var den bästa timmen i mitt liv på lääänge. Tiden går fort då man har roligt sägs det... Men tiden går fruktansvärt för fort då man har en hel novell att bubbla ur sig på en timme.

Jag har lite dålig erfarenhet från sånt här och jag trodde ju att jag skulle kunna bearbeta allt på egen hand då jag ändå läste psykologi.

Fine, jag blev klokare på varför man gör de val man gör osv. Men jag har ju aldrig kunnat ge mig själv de verktyg jag behövt för att kunna gå vidare.

Jag älskar att ordbajsa. Jag har mun diaree.. Grand deluxe även.. Idag fick jag prata.. Jag fick sätta mig själv i centrum utan att få dåligt samvete.. Fy faan va underbart det var trots att jag bröt ihop.. Jag vill inte visa hur otroligt svag jag är.. Ibland är det svårt att stoppa det kommer ju bara.. Tårarna alltså..
 Sen som grädden på moset så blev jag inte dömd för mina känslor, tankar mm. De som jag pressar ner för att inte belasta alla andra, för jag vet ju innerst inne att dom skulle bli ledsna av att höra vad som verkligen rör sig i min kropp och min urladdade hjärna.

Hur som... Då jag gick mot bilen så kände jag mig minst 10 kg lättare. Hon hade ju lyssnat och även satt ord på så mycket, nästan så hon såg rätt igenom mig och läste varenda liten millimeter av mig. Hyser stort hopp i att jag kan landa med hennes hjälp. Lyckan att kanske få livet tillbaka skulle vara överväldigande. Nästan som att få barn kan jag tro.

Men vägen dit är lång. Men jag känner hopp.

Fick en fråga om vad som gör mig lycklig/får mig att må bra typ.. Jag kunde inte svara på det.. Jo visst mina barn, men samtidigt kan dom göra mig arg, frustrerad,ledsen å allt och jag måste ju kunna komma på något annat. Kommer kanske dröja ett tag innan jag kan svara på det, men ska försöka till nästa gång vi ses.

Mina problem då?

Måste gå tillbaka till 2012 och kolla allt från dess.. Eller är det idagsläget? Nä nu blev jag osäker... Tänk om min hjärna skulle kunna vara snäll och låta mig minnas saker som kan vara bra att komma ihåg   

Jag skulle vilja sluta gråta.. Jag gråter för ofta, när jag kör bil, hänger tvätt, sitter på toa, går ut med hunden, ja när som kan jag börja gråta..

Nä nu ska jag mysa med sonen!

Tjing!!!

Torsdag och imorgon är det veckans sista arbetsdag IGEN!

Helt sjukt vad tiden går fort.. :)

Igår fick jag mail från dagis där det så vackert stog att dom har stängt nästa vecka. Men va faaaan tänkte jag. Min vecka med kidsen och jag måste ha barntillsyn. Suck... Jahaa, hur faan ska jag lösa detta då?

Messade idag till tösens pappa och frågade hur hans kommande vecka ser ut. Galet fullproppad plus att han skulle resa bort i arbetet. Faaaaan!! Jaha.. ok dagis har stängt och jag har inte någon som kan passa bönan då jag jobbar.

Efter en timme så fick jag ett sms där det stog att han skulle bli hemma hela veckan då resan blivit inställd. Wohooo det finns en högre makt iaf tänkte jag!! Yes!! UNDERBART!!

Jag är inte troende... Långt ifrån.. Jag är så ateist som man kan vara. Men idag måste jag säga att den vänliga själ som vakar över mig har verkligen gjort ett utomordentligt arbete för att rädda min nästkommande arbetsvecka. Så mycket stress som släppt nu då det är fixat med tösens passning.

Till råga på det att passning löstes så fick jag även höra att mormors cancer har svarat på cellgifterna.. Så sjukt härligt att få höra.. Min älskade lilla mormor som ska vara gjord av stål.. Hoppas att den fortsätter att svara på gifterna så att vi får ha henne kvar ett tag till.

Ska nog köpa mig en triss nu då jag åker.. Kanske har tur att vinna tillbaka pengarna för den Hahahha

Ha en toppen dag, njut av solen för det ska jag göra iaf!

Tjing!!!

Söndag och ångesten inför måndagen infinner sig i vanlig ordning.

Helgen har varit trevlig.. Började med en trevlig kväll ute med en av mina få väninnor som jag har kvar. Men vem kräver massor av vänner då man har få men riktigt bra och underbara bönor?!

Vi var ute och tog en liten pubrunda och jag fick mig min efterlängtade Martini blanco ;)

Avslutade med en subway macka som satte sig på tvären i magen så vi båda fick sota för det på lördagen. Hahaha

Lördagen blev en intressant dag för mig. Jag följde med på ett Al-anon konvent. Jag hörde talas om Al-anon via min väninna som jag var med i fredags. För de som inte vet vad det är så kan jag säga att det är för de som har/är närstående/medberoende/vän till någon med missbruks problem.

Ja jag är en närstående och en medberoende. Men som det kändes under dagen då man fick höra de som varit med där ett tag, hur dom haft det och så vidare så fick jag känslan av: Vad gör jag här? Jag har inte samma problem som dessa underbara människor har/haft. Jag pratade med en massa olika personer där och berättade min situation och hur jag kände det. Det som dom sa var: Och du sa att du var? Närstående och medberoende ja.. Men du har inget här att göra sa du? Okej.. Så du är inte påverkad av alkolismen? Du har väl kommit till rätt ställe?!

Ja nu så här efteråt så har jag funderat.. MASSOR! Jo jag är påverkad av alkolismen, jag har en del med mig i bagaget ang den där sjukdomen. Jag har en närstående som påverkar mig väldigt negativt och det påverkar även mitt förhållande till min familj väldigt negativt. Jag kanske platsar där ändå. Även fast jag INTE vill erkänna att jag borde vara där så trivdes jag väldigt bra i det där kärleksfulla gänget trots min blyghet och rädsla för det nya.

Men kommer jag då att fortsätta gå på dessa möten? Jag vet inte. Jag tycker ju fortfarande att jag inte är så påverkad så jag känner att jag inte platsar in än.

Ska nog fundera lite till.....

Idag då? Jo det har varit en slappar och städdag. Idag gör jag inte många knop. Laddar inför morgondagens arbete och barnhämtning.

Nu hägrar tvn!

Tjing!!!

Helt sjukt vad tiden går. Och vad mycket som hänt. Vet inte när det var sist jag skrev nått.

Har tappat gnistan helt. 

Man säger att allt händer av en mening. Men vad är då min mening?! Jag menar. Dömd, psykiskt instabil, sönder stressad, sjukskriven, skadat knä, hjärhinneinflammation, ännu mer sjukskriven, bilproblem, bilbrand, kärleksbekymmer, cancer hos närstående. Vad mer kan jag begära? Visst låter det intressant?! Och allt detta har hänt plus mycket mer på dryga 3 år.

Tro vad jag då ska kunna åstadkomma på de kommande 3 åren. Ibland har jag lite problem med vad livet gör med mig. Jag kan väl inte ta alla dessa felande vägar självmant... Eller? 😞

Visst.. Kärleksbekymret har jag ställt till själv. Samtidigt som jag så gärna vill ha den, så blir jag ändå så rädd för mina känslor. Jag blir så sårbar och det sista är ju att jag ska bli mer sårad än jag är.

Jag har mitt självskadebeteende oxå. Dras med det är inte det lättaste. Varför och vad är det för beteende? Jo det är att jag ser mig själv med mina ögon. Mina ögon ser alla mina brister.. Alltså ALLA! Jag känner oxå. Jag känner att jag inte duger. Inte till nånting. Och då jag ser och känner detta så måste jag straffa mig själv. Tex.. Jag tycker inte om mitt utseende som så många andra tjejer.. Säger då någon att jag är vacker, fin, snygg eller något annat positivt så måste jag förstöra mitt ansikte. För jag tycker inte att jag är vacker.. Då ska ingen annan heller göra det. Då förstår man kanske varför jag gör som jag gör.. 

Även fast jag vill ändra på det här så kan jag inte. Varför?! För att jag klarar inte av det själv. 

Jaja sak samma.. 

Dags att burra upp fjädrarna och hämta kidsen.

Tjing!!!

Tror jag blir mörkrädd. För jag tror nämligen att allt hänt i en å samma veva.

Det hela började igår.

Pappa nr 1 ringde och frågade om jag pratat med äldste pojken min. Ja jag pratade med honom i morse tyckte jag.

Jaha ok. Jag tänkte hämta honom från tåget då han kommer sa nr1. Ja det blir bra för jag har feber så känner mig inte så pigg.

Nä men jag tänkte hämta honom iaf säger han.

Jaha.. jaja tänker jag..

Det blir lite prat och sen kommer bomben om att han anser att äldste ska inte vara hos mig mer än torsdag-söndag varannan vecka, bara för att jag har en 2a. Men jösses va faan skojar du?

Den dagen jag har en större lägenhet så får äldste komma och vara varannan vecka igen.

Jag blev förbannad och slängde på luren. Fick sen höra att han hade ringt pappa nr 3. Men suck.. Ja då va det igång då tänkte jag, men nr3 går inte med på det där skitsnacks tåget.

Men det hela slutade i tårar som vanligt och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte verkar tänka på mina barn mm mm..

Idag så får jag först sms där det står att kusinen min som varit sjuk de senaste 19 åren typ har somnat in. Trodde att mamma skämtade men icke. Jaha... va faan är detta?? Nog för att vi inte haft kontakt så känns det ju jobbigt. Men ändå lättad då han nu slipper alla problem å allt. men ändå.

Dagen fortsätter med att jag får svar på mitt mess från pappa nr 2. Han ville att jag skulle ringa upp honom å prata om son nr 2s kalas.

Det blir diskussioner då jag anser att vi har ju aldrig tidigare planerat och firat honom tillsammans så varför just nu? Varför ska han veta vad jag har tänkt fira han ¨någonstans?

Det hela slutar iaf med att även han klagar på mig. Dels för att jag skulle hämta nr 2 då jag var sjuk. Men det har inte jag berättat för honom. Hur kan han veta det? Jo pappa nr 1 så klart.. Och självklart så ska han gnälla över att son nr2 valt att sova på madrass. Blir galen då jag gång på gång har sagt att han inte sover på madrass mer än de gånger som han har valt det själv så höjer rösten och ber han bara gå å dö.

Så nu är jag så jävla less på att ha de så här.. Det är inte första gången det varit så här. Att dom ska gå ihop och trigga varandra jänte mot mig förstår jag inte. JAg blir så besviken, sårad och så himla ledsen på att dom inte kn lägga av och försöka samarbeta så att det blir bättre.

Är det rätt mot barnen att dom ska behöva vara spelbrickor? Nä det är det inte. Inte i mina ögon iaf. Jag sa idag att jag är less på deras kartell mot mig och att jag ville att dom skulle ranska sig själva. Att jag inte hämtade nr 2 idag pga att jag inte orkar med papporna längre.

Det här har nu fått mig att fundera på att lämna över vårdnaden till nr 1 så han får ensam. Varför?

Jo för att jag nu har kämpat i 10 år, för att jag är trött på att kämpa i motvind, för att jag är trött på att varje gång nr 1 stör sig på mig så använder han sig av sonen och umgänget schemat som blev bestämt för otaliga år sedan.. För att jag vill leva mitt liv,känna att jag lever och att jag ska kunna få koncentrera mig på mina barn. Mina barn är mitt allt, mitt liv, min livsgnista. Och jag orkar nu inte med att dom ska vara spel brickor.

Nu slutar jag att kämpa för jag är så sårad... Så skadad som mamma att jag lägger ner.

Ni får tycka vad ni vill men ni vet inte ens hälften av min kamp för min rätt med mina barn..

Nää god natt!!

Tjing!!!

Åh vad veckorna springer iväg. Här sitter man och försöker få psykologi läsandet att falla på plats.

Dagen börjades med att man 7:35 fick höra dottern viska lite försynt: mamma, jag har sovit klart nu. Mamma du måste öppna ögonen nu. Mamma jag vill ha välling. Maaaammmmaaaaa!! Vakna nu!

Alltid lika trevligt det där. Hua hua.. Åh vad min kropp skriker efter sömn. Vila. Semester. För är det inte det ena så är det det andra hela tiden. Jo visst har jag mina ögonstenar varannan vecka. Och varannan vecka ska jag ju kunna vila. MEN... Måndagar kl 8 är det träning hos sjukgymnasten pga skadat knä, tisdag då är det som det är och hunden vill ut,onsdag då är det jobb så upp tidigt, torsdag träning kl 8 och fredag då är det jobb så man ska vara på plats kl 8 på annan ort. Så... Mellan allt detta så ska jag få ihop tid till att plugga och få ordning på mig själv samt hemmet. Helt underbart då tiden springer bort haha. Men le och vinka, le och vinka.

Så hur går allt då.. Har inte den blekaste. Men jag hoppas att det rör på sig och snart blir klart. Grabben är satt på ADHD medicin för att psykologerna och läkarna ska komma åt kärnproblemet. Psykologen är väl medveten om situationen jag sitter i och hon är inte ett dugg förvånad då detta är ett vanligt fenomen i dessa fall.

Problemet som nu är är att mamman som nu har grabben boende hos sig med barnbidrag å allt inte har hämtat ut medicinen. Är inte det barnmisshandel eller vanvård? Så nu blir det förskjutet ett par veckor till. Mamman skiter i hur det går för mig i detta ärende då jag nu verkar vara hennes värsta fiende. Vet inte vad jag har gjort men så är läget iaf.

Men jag mår bra iaf här i min lilla bubbla. Bara livet låter mig börja leva fullt ut så.. Men det börjar iaf se lite ljusare ut och jag börjar komma tillbaka till mitt rätta jag.. Iafi mellanåt :) Frisk? Nää inte nå mer än sist iaf. Hehe.. Ni får ta mig som jag är helt enkelt med detta menlösa inlägg   

Back to work!!

Ha en bra dag!

Tjing!!!