Ja vad ska man säga..

Startade denna blogg för att jag skulle få chansen att skriva av mig lite. Lätta på hjärtat och kanske få andra föräldrar att känna att dom inte är ensamma om att ha vissa problem.

Då jag har en ENORM boll som är i rullning så vill jag inte säga för mycket. Det finns nog någon som läser just nu och vet vem jag är... Men det skiter jag i.

Så.. Det kanske inte är så bra det här men det skiter jag i.

Hej.. Jag är en mamma till underbara barn. Jag har fått mig en upplevelse i livet jag aldrig kunde tänka mig att jag skulle råka ut för, men tydligen så är det min tur att få ett helvete.

Nu drar vi lite kortfattat om vad som hänt, en mer utförligare berättelse kommer senare då allt är klart.

Men.. Jag träffade en underbar kille och det sa bara klick. Vi levde som särbos i dryga 8 månader innan han och hans barn flyttade hem till mig och mina barn. Det slutade med att vi fick oss ett gemensamt barn, världens underbaraste lill* unge. Ett av hans barn har aldrig släppt in mig i sitt liv. Även fast jag har kämpat och gjort allt för att h*n ska kunna lita på mig.

Under 2008 började problemen med h*n att hopa sig. Det ena efter det andra kom och det blev värre och värre. Jag sa till min sambo att något stämmer inte med honom. Bad honom läsa lite i några papper som jag hade om autism.  Men han var inte intresserad av att höra på det örat. (vilket man kan förstå)

Men då det blev mer och mer otrevliga saker som h*n sa och gjorde mot mig och syskonen så blev jag mer och mer på sambon att vi måste göra något. Det är något som inte stämmer. Vi har varit i kontakt med en massa olika instanser för att vi ville ha hjälp. Familjesituationen blev ju bara värre och värre.. Och avrt var hjälpen?

Familjeresurser som vi gick på för att få stöd som föräldrar och fick tips och råd för hur vi skulle kunna göra för att familjen skulle kunna fungera "normalt", men det höll sig en vecka med varje tips och råd.

Bytte kommun 2009 då vi hade haft en jobbig sommar då det kunde ha blivit en seperation. Men vi valde att kämpa för vår familj och våra guldklimpar.

2009 tror jag att vi fick vår första soc anmälan på oss. Att vi misshandlade sambons ena barn. MEN HALLÅ!!

Då har vi kämpat för att få komma till BUP sedan 2008. Fick kontakt med familjeresurs i den nya kommunen. Gått på möten och haft hembesök och även möten på socialkontoret. Dessa möten och denna utredning pågick tills hösten 2010 om jag inte missminner mig. Då var vårt gemensamma barn fött under denna resa oxå.

Vi trodde att efter att denna utredning lagts ner, att det skulle bli lugnare då det inte framkommit att vi misshandlat barnet. Fortsatt kontakt med familjeresurs hade vi iaf. Det va ju rätt skönt att få höra att vi gjorde ett bra jobb med alla barn. Fortsatte att jaga på för att få komma till BUP.

2011 kom och gick med en massa tjafs och bråk mellan barnen. Vi föräldrar kämpade för att hålla familjen och vardagen ihop. Att försöka få alla att känna sig nöjda under tiden som vi tog tag i alla dessa problem och måsten. Ringt till BUP och tjatat och berättat den ena hemskheten efter den andra men fortfarande ingen hjälp. Fler möten med soc och familjeresurs. Men mötena med resursteamet lyfte oss en liten bit från jordens avgrund. Tror inte att jag kännt mig sämre som förälder som under alla dessa år som vi har kämpat. Fortfarande så tror jag att det är autism som barnet har.. Eller ADHD.. Nått är det som inte stämmer. MEN ÄNTLIGEN så får vi komma till BUP... Känner en tyngd som lättar från mina axlar då vi åker in till första mötet. 3 års kämpande börjar ge utdelning.

2012 kom.... Och även min mardröm som jag ännu inte vaknat upp ur riktigt... Så mycket som jag har gråtit under detta år har jag inte gråtit på hela min livstid.

Jag fick ett samtal då jag var på utbildningen som jag valde att påbörja efter mammaledigheten. Och det var inte vilket samtal som helst. Det var polisen. Dom ville att jag skulle komma in för dom behövde prata med mig. Men dom kunde inte säga något om vad saken gällde. Åkte dit och pratade med min sambo/make i mobilen och var helt uppåt väggarna i panik om VAD HAR JAG GJORT? Hade inget minne av att jag gjort nått.. Men.. Hade jag krockat med nån? Kört på nått? Kört för fort? Ja det var massor som snurrade.

Fick då höra att han oxå skulle in och att det handlade om hans ena barn. Detta "problem" barn. (ursäkta mitt ordval)

Det hela visade sig att vi var misstänkta för barnmisshandel/grov fridskränkning.. Trodde jag skulle dö!

Tårarna strömmade värre än Niagra fallet under hela förhöret som höll på minst 3-4 timmar.. Och till råga på allt så blev jag anhållen. JAG!!!! Hallå??? JAG??? Trodde inte att det var sant.

Det enda som snurrade i mitt huvud var: Faan vi måste handla idag.. Barnen ska hämtas och maten ska lagas.. Det finns inget hemma ju... Och vad ska bäbis säga då mamma som alltid är där helt plötsligt inte finns där?? Åh min älskade bäbis.. Åsså krokodiltårar i rullning igen.. Faaaaan... Kommer jag ha kvar mina barn då jag kommer hem? Kommer jag komma hem? När kommer dom släppa mig? Hur kunde detta hända?? Åhh nu Ska min bäbis gå å sova.. Gråter massor igen..

Jag blev kvar hos polisen i 48 timmar.... Det var de 48 värsta timmarna i mitt liv. Jag åt lunch samma dag jag åkte in.. Sen åt jag inget under de första 24 timmarna som jag var där.. Jag bara grät och grät och tänkte på mina barn och vad som komma skulle. 

Poliserna som var där då jag satt där var gudomliga.. Men kollade dom på mig så grät jag.. Sa dom nått till mig så grät jag... Bara en enkel fråga vill du gå och röka? Så grät jag. Faan vad jag gråter.

Men.. Nu är det rättegång som gäller.. Och rädslan att mista mina barn pga ett enda barns missnöje stör mig. Jag har flyttat och skilt mig. Även fast kärleken mellan oss lever fortfarande. Men det kommer aldrig att fungera.. Jag kommer aldrig att kunna se detta barn med kärlek igen. Och det gör såååå ont i mitt hjärta att detta barn har fått förstöra vår fina familj på detta sätt. Att skolan tror att de problem som detta barn har kommer hemifrån. Att vi slår och drar barnet i hår och öra. Att dom inte kan förstå att h*n är autistisk och är väldigt känslig i huden (då till och med tvättlapparna gör illa barnet i nacken så dom måste klippas bort), även då psykologer och kuratorer som utför dessa utredningar varje dag säger att h*n är det. Vart sitter problemet?

Problemet sitter i att vi fick inte hjälpen som vi kämpat för i tid.

Att skolan inte lyssnat på oss föräldrar.

Att systemet kanske skulle ha ändrats, så att inga fler familjer råkar ut för detta. Jag vill skrika ut min berättelse i media för att andra som sitter i liknande situationer inte behöver råka ut för samma som oss.

Hur mår jag då?

Jo jag har haft panikångest, panikattacker, rasat i vikt till 50 drygt (väger nu 53,3 och på väg uppåt), gråter ofta, har ingen matlust, äter ibland inget på 2-3 dar utan lever på kaffe och cigg. Jag vet ett hälsosamt liv.. Har tappat 2 storlekar i kläder.. fast vissa byxor i storlek 34 är förstora i både lår och midja.. Jag hatar min kropp och min livssituation just nu. Men kan inget göra. Försöker att fylla dagarna med studier. Men det är inte det lättaste då jag nu har rättegången att förbereda mig inför.

Så.. Tack för att ni ville lyssna lite på min helvetes historia om helvetes året 2012.