Och ångesten håller krampaktigt sina klor kvar i mig.

I år hade jag inte alls någon julkänsla för fem öre. Snarare ångest deluxe. Den där jävla ångesten... den förföljer mig som en skugga, smyger sig på mer och mer, gör allt så mycket värre än det egentligen är. Vet inte hur jag ska göra för att mota bort den. 😔

Den fördunklar mitt sinne så det blir kolsvart, ser inget positivt i något utan bara mörka tankar och känslor.

Jag är trött. Konstant trött. Vet inte om det är min konstanta smärta i kroppen som gör mig trött eller om det är livet i sig.

Känner att jag orkar snart inte mer.

Ända sedan jag återvände till stan där mina barn bor så har allt varit negativt. Skitsnacket har florerat, det mest sjukaste jag hört. 

Iofs så började ju det samtidigt som tvisten om sonen. Men det eskalerar och det blir värre och värre. Jag hade förhoppningar att det skulle sluta då vi kom fram till en överenskommelse. Men det var tydligen för mycket att hoppas på.

Snacket som går gör att jag blir orolig att det ska komma fram till min nuvarande arbetsgivare, att dom som pratar ska förstöra det som håller mig kvar på fötter.

Gjorde till o med en polisanmälan ang förtal då jag kände att nu måste detta få ett slut! Enligt de som snackar så har jag kastat in ett spädbarn i en tvättmaskin och väntar på domen. Men HALLÅ!!!

ÄR INTE DET LITE VÄL ATT TA I?

Skulle aldrig i hela mitt jävla liv göra barn illa! ALDRIG NÅGONSIN! Men är man dömd för nått så varför inte spä på och överdriva! 

Som om jag inte mår tillräckligt dåligt redan?!

Jag orkar inte mer.....

Känner mig helt värdelös...

Känns som om jag inte är värd att ens kalla mig mamma till mina barn..

Jag vill bara härifrån..

Vill ha lugn och ro..

Kunna leva i harmoni med mina älskade barn..

Slippa denna hemska värk som tagit över min kropp..

Jag vill bara gråta..

Jag är en värdelös människa