Torsdag och imorgon är det veckans sista arbetsdag IGEN!

Helt sjukt vad tiden går fort.. :)

Igår fick jag mail från dagis där det så vackert stog att dom har stängt nästa vecka. Men va faaaan tänkte jag. Min vecka med kidsen och jag måste ha barntillsyn. Suck... Jahaa, hur faan ska jag lösa detta då?

Messade idag till tösens pappa och frågade hur hans kommande vecka ser ut. Galet fullproppad plus att han skulle resa bort i arbetet. Faaaaan!! Jaha.. ok dagis har stängt och jag har inte någon som kan passa bönan då jag jobbar.

Efter en timme så fick jag ett sms där det stog att han skulle bli hemma hela veckan då resan blivit inställd. Wohooo det finns en högre makt iaf tänkte jag!! Yes!! UNDERBART!!

Jag är inte troende... Långt ifrån.. Jag är så ateist som man kan vara. Men idag måste jag säga att den vänliga själ som vakar över mig har verkligen gjort ett utomordentligt arbete för att rädda min nästkommande arbetsvecka. Så mycket stress som släppt nu då det är fixat med tösens passning.

Till råga på det att passning löstes så fick jag även höra att mormors cancer har svarat på cellgifterna.. Så sjukt härligt att få höra.. Min älskade lilla mormor som ska vara gjord av stål.. Hoppas att den fortsätter att svara på gifterna så att vi får ha henne kvar ett tag till.

Ska nog köpa mig en triss nu då jag åker.. Kanske har tur att vinna tillbaka pengarna för den Hahahha

Ha en toppen dag, njut av solen för det ska jag göra iaf!

Tjing!!!

Söndag och ångesten inför måndagen infinner sig i vanlig ordning.

Helgen har varit trevlig.. Började med en trevlig kväll ute med en av mina få väninnor som jag har kvar. Men vem kräver massor av vänner då man har få men riktigt bra och underbara bönor?!

Vi var ute och tog en liten pubrunda och jag fick mig min efterlängtade Martini blanco ;)

Avslutade med en subway macka som satte sig på tvären i magen så vi båda fick sota för det på lördagen. Hahaha

Lördagen blev en intressant dag för mig. Jag följde med på ett Al-anon konvent. Jag hörde talas om Al-anon via min väninna som jag var med i fredags. För de som inte vet vad det är så kan jag säga att det är för de som har/är närstående/medberoende/vän till någon med missbruks problem.

Ja jag är en närstående och en medberoende. Men som det kändes under dagen då man fick höra de som varit med där ett tag, hur dom haft det och så vidare så fick jag känslan av: Vad gör jag här? Jag har inte samma problem som dessa underbara människor har/haft. Jag pratade med en massa olika personer där och berättade min situation och hur jag kände det. Det som dom sa var: Och du sa att du var? Närstående och medberoende ja.. Men du har inget här att göra sa du? Okej.. Så du är inte påverkad av alkolismen? Du har väl kommit till rätt ställe?!

Ja nu så här efteråt så har jag funderat.. MASSOR! Jo jag är påverkad av alkolismen, jag har en del med mig i bagaget ang den där sjukdomen. Jag har en närstående som påverkar mig väldigt negativt och det påverkar även mitt förhållande till min familj väldigt negativt. Jag kanske platsar där ändå. Även fast jag INTE vill erkänna att jag borde vara där så trivdes jag väldigt bra i det där kärleksfulla gänget trots min blyghet och rädsla för det nya.

Men kommer jag då att fortsätta gå på dessa möten? Jag vet inte. Jag tycker ju fortfarande att jag inte är så påverkad så jag känner att jag inte platsar in än.

Ska nog fundera lite till.....

Idag då? Jo det har varit en slappar och städdag. Idag gör jag inte många knop. Laddar inför morgondagens arbete och barnhämtning.

Nu hägrar tvn!

Tjing!!!

Helt sjukt vad tiden går. Och vad mycket som hänt. Vet inte när det var sist jag skrev nått.

Har tappat gnistan helt. 

Man säger att allt händer av en mening. Men vad är då min mening?! Jag menar. Dömd, psykiskt instabil, sönder stressad, sjukskriven, skadat knä, hjärhinneinflammation, ännu mer sjukskriven, bilproblem, bilbrand, kärleksbekymmer, cancer hos närstående. Vad mer kan jag begära? Visst låter det intressant?! Och allt detta har hänt plus mycket mer på dryga 3 år.

Tro vad jag då ska kunna åstadkomma på de kommande 3 åren. Ibland har jag lite problem med vad livet gör med mig. Jag kan väl inte ta alla dessa felande vägar självmant... Eller? 😞

Visst.. Kärleksbekymret har jag ställt till själv. Samtidigt som jag så gärna vill ha den, så blir jag ändå så rädd för mina känslor. Jag blir så sårbar och det sista är ju att jag ska bli mer sårad än jag är.

Jag har mitt självskadebeteende oxå. Dras med det är inte det lättaste. Varför och vad är det för beteende? Jo det är att jag ser mig själv med mina ögon. Mina ögon ser alla mina brister.. Alltså ALLA! Jag känner oxå. Jag känner att jag inte duger. Inte till nånting. Och då jag ser och känner detta så måste jag straffa mig själv. Tex.. Jag tycker inte om mitt utseende som så många andra tjejer.. Säger då någon att jag är vacker, fin, snygg eller något annat positivt så måste jag förstöra mitt ansikte. För jag tycker inte att jag är vacker.. Då ska ingen annan heller göra det. Då förstår man kanske varför jag gör som jag gör.. 

Även fast jag vill ändra på det här så kan jag inte. Varför?! För att jag klarar inte av det själv. 

Jaja sak samma.. 

Dags att burra upp fjädrarna och hämta kidsen.

Tjing!!!