Helt sjukt vad tiden går. Och vad mycket som hänt. Vet inte när det var sist jag skrev nått.

Har tappat gnistan helt. 

Man säger att allt händer av en mening. Men vad är då min mening?! Jag menar. Dömd, psykiskt instabil, sönder stressad, sjukskriven, skadat knä, hjärhinneinflammation, ännu mer sjukskriven, bilproblem, bilbrand, kärleksbekymmer, cancer hos närstående. Vad mer kan jag begära? Visst låter det intressant?! Och allt detta har hänt plus mycket mer på dryga 3 år.

Tro vad jag då ska kunna åstadkomma på de kommande 3 åren. Ibland har jag lite problem med vad livet gör med mig. Jag kan väl inte ta alla dessa felande vägar självmant... Eller? 😞

Visst.. Kärleksbekymret har jag ställt till själv. Samtidigt som jag så gärna vill ha den, så blir jag ändå så rädd för mina känslor. Jag blir så sårbar och det sista är ju att jag ska bli mer sårad än jag är.

Jag har mitt självskadebeteende oxå. Dras med det är inte det lättaste. Varför och vad är det för beteende? Jo det är att jag ser mig själv med mina ögon. Mina ögon ser alla mina brister.. Alltså ALLA! Jag känner oxå. Jag känner att jag inte duger. Inte till nånting. Och då jag ser och känner detta så måste jag straffa mig själv. Tex.. Jag tycker inte om mitt utseende som så många andra tjejer.. Säger då någon att jag är vacker, fin, snygg eller något annat positivt så måste jag förstöra mitt ansikte. För jag tycker inte att jag är vacker.. Då ska ingen annan heller göra det. Då förstår man kanske varför jag gör som jag gör.. 

Även fast jag vill ändra på det här så kan jag inte. Varför?! För att jag klarar inte av det själv. 

Jaja sak samma.. 

Dags att burra upp fjädrarna och hämta kidsen.

Tjing!!!