Tänk vad tiden går fort. Endast en natt kvar.. Sen är det dags igen.

Nervös?! Japp kan jag lova. Känner att jag skulle kunna klättra på väggarna för att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Och det bästa av allt är ju att då det ena börjar att gå mot sitt slut så tar det andra vid.

Igår var jag på utvecklingssamtal på skolan. Oj vad kul!! Fick mig ytterligare en chock. Trodde aldrig att jag skulle få vara med om detta. Min mellan (7 år) hade misskött sig. REJÄLT!! Han och en kompis hade bundit fast en annan kille i klassen vid ett träd och hotat att slå honom med bandyklubbor. HJÄLP!!! Vart ska detta sluta. Imorgon ska dom ha samtal med berörda föräldrar/barn + rektor och fröken. Och jag kan ju inte vara med och dom vet inte vad jag ska göra men dom vet att jag inte kommer iaf. Som till råga på detta så känner jag mig väldigt avskydd från vissa personer. Fröken frågade sonen min om han visste vad som skulle hända om en vuxen gjorde likadant. Nej sa han. Jo du, då hamnar man i fängelse för det där är frihetsberövande. På andra sidan bordet sitter sonens pappa och hånler (iaf vad jag tyckte att det såg ut som) och där sitter jag med den fröken som hade ett finger med i spelet i mitt helvete. Sen får jag även höra att om sonen skulle ta med sig läsboken från pappan till mig så skulle den aldrig komma tillbaka till pappan så det gick inte för sig minsann.

Då blir jag till att känna så här: Underbart att man som vuxen kan svälja stoltheten och göra sitt jobb korrekt. Att sitta och klanka ner på den ena föräldern är väl inte ok?! Inte inför barnet som ser då jag blir illa till mods. Jag satt där med 2 personer som jag inte gillar för fem öre men jag svalde och var trevlig tills det rann över. Pappan pressade sonen till att berätta vilket fult ord den bundne pojken hade sagt, varpå min son sa att han inte kom ihåg. Detta hände i måndags. Jag anser att han har ju iaf varit duktig och sagt vad som hade hänt och han vet att det var helt FEL att han gjorde så där. Så där brann jag av. Att få sitta där både jag och min son med dessa 2 personer som bara klagar på oss båda det kändes fördjävligt.

Min syster tycker att jag ska anmäla skolan pga så som fröken betedde sig mot mig. Men vad tjänar det till?! Jag är ju inte omtyckt där iaf så det skulle inte bli bättre om jag gjorde en anmälan. Men vem vet. Jag kanske gör en. Fortsätter det så här då blir det så.

Jag hoppas så innerligt på att hovrätten nu kan ge mig en friande dom. Men ändå så vågar jag inte tänka att dom gör det. Jag intalar mig själv att det kommer bli samma dom som tingsrätten satte, bara för att inte tända det där lilla ljuset inom mig som gång på gång släcks. Blir bara ledsen och besviken. Om och om igen. När ska detta ekorrhjul sluta snurra?! Jag vill komma ur det NU!! Helst i fjol.. Typ..

Så vad ska man fylla dagen med idag då så att man slipper tänka så mycket på morgondagen? Har inte den blekaste.. Känns bara så jävligt allting. Bryta ihop kanske så att man kan ta ett nytt friskt andetag så att jag pallar med att stå stark imorgon?? Ja det ska jag nog göra.

Visst är det lite sjukt hur pass känslor kan åka berg och dalbana?! Mitt inre är ju totalt ur balans och det märks ju verkligen. Ena dan så är man så nere så man tror att världen har gått under eller att jag sålt smöret och tappat pengarna. Andra dan så är det som om inget har hänt. Tålamodet är som bortblåst och det känns som om jag stångar mig blodig mot stenmuren utan att jag ens märker av det. Kanske att jag får lite ont i huvudet     

Annars tror jag allt är som det ska va?! Eller? Jag vet inte... Just dessa ord: Jag vet inte.. Det är nått som jag använder miljoner ggr per dag. Frågar nån hur det är så kan svaret bli: Jag vet inte.. Eller jo det är väl bra.. Eller nått.. Näe jag vet inte. Det slutliga svaret på alla frågor som kan tänkas komma brukar bli just: Jag vet inte.

Men vad vet jag då? Ja du.... Jag vet inte.. Inte ett skit.

Jo jag vet att studiebesöket på hovrätten är snart.... Men jag vet inte så mycket mer. Jag vet att jag har fullt upp hela helgen, det är ju fotbollsmatcher hela helgen och det är ju skönt på ett sätt. Jag slipper tänka hahaha

Kollar och söker lägenhet.. Det vet jag iaf att jag ska göra. Väntar på svar på några.. Hoppas att man får ett positivt svar snart.. Fast ändå är det rätt skönt här.. Men ändå inte.. Men jag vet inte.

Jaja.. Nää... Fortsätta dona lite.. Fredags myset blir lite ensamt ikväll då grabbsen drar på disco och resten ner till Arboga... Ska bli skönt men ändå inte..

Många ggr så funderar jag även på hur många som ser min fina stämpel som jag  har i pannan.. För den skriker ju i neonfärg... Eller kan man se att allt det här har hänt? Jag vet inte, men jag vet att det känns som om den där skylten blinkar och att det är omöjligt att inte se.. Jag hoppas och önskar att ingen av mina nära och kära ska behöva gå igenom samma sak som vi gjort. Att livet inte är en dans på rosor det har jag lärt mig. Att inte ta livet förgivet har jag oxå lärt mig. Att allt kan hända har jag oxå märkt. Även sånt som man ALDRIG kunnat föreställa sig. Men det finns dom som säger att det värsta händer just de som är stark.

Men stark?! På vilket sätt? Eller att fina flickor råkar illa ut... Äh.. Tillbaka till   styrkan :)

Hade jag varit stark så hade jag ju aldrig hamnat just här. Då hade jag ju aldrig låtit det ta sån tid med att komma till BUP. Och jag hade ju aldrig tillåtit mig själv att hamna så djupt i självförakt och aldrig godta att jag skulle dra på mig panikångest, självmordstankar å allt. Fast nu har jag ju tagit mig ur det värsta helt på egen hand. Tack vare psykologin. Men att man ibland kan känna att det skulle underlätta att få somna in och slippa all smärta det kommer jag nog inte ifrån ÄN. Eller att just den där lastbilen/bergväggen som ser rätt lockande ut, Men det skulle inte vara rätt.. Så pass klok är jag.. Jag skulle aldrig kunna göra nått sånt för jag är för feg hahha och jag har för mycket att leva för. Men tanken och känslan kommer ibland då det är som jobbigast.

Men som en sagt ganska ofta till mig... Bit ihop eller bryt ihop... Jag har valt att bita ihop, i den mån det gått, och brytit ihop då ingen ser eller hör. Men det är nått jag säger ofta till mig själv... Eller le och vinka som pingvinerna i madagaskar säger och även en vän..

Det hjälper... Bit ihop och le och vinka, le och vinka  

Innan det är dags att dra upp hela historien för Hovrätten. Som tur är så slipper jag prata själv. Allt tas ju upp via de filminspelningar som gjordes innan tingsrätten. Risken att det ska bli värre finns ju inte. JAg äventyrar inte att hamna i fängelse iaf. Rädslan för det fanns ju då jag valde att överklaga domen. Men på sista mötet med min advokat så lugnade han ner mig och sa att det inte kan bli värre med domen. *Pust*

Men jag har inga förhoppningar på att det ska ändras iaf då inget har gått min väg det senaste året kan jag tycka.

Så hur är allt nu då?

Jo det ska jag säga. Jag är låååångt ifrån samma glada goa tjej som innan. Jag är inte ens en bra mamma känner jag. Att inte ha koll på denna berg och dalbana som jag har inrotad i kropp och själ är så sjukt jobbig. Men man försöker att ta en dag i taget, en dag i taget och hoppas på att man vaknar upp en morgon och tittar sig i spegeln och ser sig själv, ser samma gnista som fanns i ögonen en gång.

Flyttade ju även tillbaka till den kille som haft min kärlek de senaste 6 åren. Men fick efter en månad se att det är helt kört mellan oss. Visst att det finns känslor från bådas håll, men just nu är vi mer vänner. Så jag kollar efter lägenhet och har även lite ångest över det. Vad ska alla säga? Vad ska papporna säga? Jaja men det får bli som det blir. Jag kan inte göra mer då jag inte har den orken till att "bråka" med dom om vad som är rätt och fel.

Idag är en sån dag då alla mina murar rasat samman. Murarna som har hållt mig skyddad från allt. Alla känslor, all rädsla, ångesten, paniken ja alla dessa hemska känslor/tankar som har kommit och gått det senaste året. Att allt det kommit tillbaka är det värsta. Jag vill inte ha den där ångesten. Jag får ångest för rädslan att få ångest. Ja det kanske låter illa men det är ju min vardag nu. Det är ju med det här jag har levt mitt liv det gångna året.

Men allt är ju inte negativt även fast det låter väldigt svart/grått och dystert. Jag jobbar ju med något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jobbar som konsult och säljer massa roliga produkter. Många frågar mig vad man tjänar på det.. Jo jag tjänar faktiskt fina pengar på det, och jag kan få fina bonusar som tex: resor, bilar mm. Och det är inte helt fel tycker jag. Men samtidigt som jag är glad över att ha fått den möjligheten så är det rätt svårt att kunna lägga krut på detta då jag känner mig död lixom. Men det kan ju bli mitt livs bästa jobb som ger mig en rejäl lön så vad faaan väntar jag på? Bättre tider?? Då kommer jag få vänta till dödagar.

Nää dags att göra något vettigt av mitt liv!!

Vi börjar typ kanske nu :)

Tjing!!