Visst är det lite sjukt hur pass känslor kan åka berg och dalbana?! Mitt inre är ju totalt ur balans och det märks ju verkligen. Ena dan så är man så nere så man tror att världen har gått under eller att jag sålt smöret och tappat pengarna. Andra dan så är det som om inget har hänt. Tålamodet är som bortblåst och det känns som om jag stångar mig blodig mot stenmuren utan att jag ens märker av det. Kanske att jag får lite ont i huvudet     

Annars tror jag allt är som det ska va?! Eller? Jag vet inte... Just dessa ord: Jag vet inte.. Det är nått som jag använder miljoner ggr per dag. Frågar nån hur det är så kan svaret bli: Jag vet inte.. Eller jo det är väl bra.. Eller nått.. Näe jag vet inte. Det slutliga svaret på alla frågor som kan tänkas komma brukar bli just: Jag vet inte.

Men vad vet jag då? Ja du.... Jag vet inte.. Inte ett skit.

Jo jag vet att studiebesöket på hovrätten är snart.... Men jag vet inte så mycket mer. Jag vet att jag har fullt upp hela helgen, det är ju fotbollsmatcher hela helgen och det är ju skönt på ett sätt. Jag slipper tänka hahaha

Kollar och söker lägenhet.. Det vet jag iaf att jag ska göra. Väntar på svar på några.. Hoppas att man får ett positivt svar snart.. Fast ändå är det rätt skönt här.. Men ändå inte.. Men jag vet inte.

Jaja.. Nää... Fortsätta dona lite.. Fredags myset blir lite ensamt ikväll då grabbsen drar på disco och resten ner till Arboga... Ska bli skönt men ändå inte..

Många ggr så funderar jag även på hur många som ser min fina stämpel som jag  har i pannan.. För den skriker ju i neonfärg... Eller kan man se att allt det här har hänt? Jag vet inte, men jag vet att det känns som om den där skylten blinkar och att det är omöjligt att inte se.. Jag hoppas och önskar att ingen av mina nära och kära ska behöva gå igenom samma sak som vi gjort. Att livet inte är en dans på rosor det har jag lärt mig. Att inte ta livet förgivet har jag oxå lärt mig. Att allt kan hända har jag oxå märkt. Även sånt som man ALDRIG kunnat föreställa sig. Men det finns dom som säger att det värsta händer just de som är stark.

Men stark?! På vilket sätt? Eller att fina flickor råkar illa ut... Äh.. Tillbaka till   styrkan :)

Hade jag varit stark så hade jag ju aldrig hamnat just här. Då hade jag ju aldrig låtit det ta sån tid med att komma till BUP. Och jag hade ju aldrig tillåtit mig själv att hamna så djupt i självförakt och aldrig godta att jag skulle dra på mig panikångest, självmordstankar å allt. Fast nu har jag ju tagit mig ur det värsta helt på egen hand. Tack vare psykologin. Men att man ibland kan känna att det skulle underlätta att få somna in och slippa all smärta det kommer jag nog inte ifrån ÄN. Eller att just den där lastbilen/bergväggen som ser rätt lockande ut, Men det skulle inte vara rätt.. Så pass klok är jag.. Jag skulle aldrig kunna göra nått sånt för jag är för feg hahha och jag har för mycket att leva för. Men tanken och känslan kommer ibland då det är som jobbigast.

Men som en sagt ganska ofta till mig... Bit ihop eller bryt ihop... Jag har valt att bita ihop, i den mån det gått, och brytit ihop då ingen ser eller hör. Men det är nått jag säger ofta till mig själv... Eller le och vinka som pingvinerna i madagaskar säger och även en vän..

Det hjälper... Bit ihop och le och vinka, le och vinka