Tror jag blir mörkrädd. För jag tror nämligen att allt hänt i en å samma veva.

Det hela började igår.

Pappa nr 1 ringde och frågade om jag pratat med äldste pojken min. Ja jag pratade med honom i morse tyckte jag.

Jaha ok. Jag tänkte hämta honom från tåget då han kommer sa nr1. Ja det blir bra för jag har feber så känner mig inte så pigg.

Nä men jag tänkte hämta honom iaf säger han.

Jaha.. jaja tänker jag..

Det blir lite prat och sen kommer bomben om att han anser att äldste ska inte vara hos mig mer än torsdag-söndag varannan vecka, bara för att jag har en 2a. Men jösses va faan skojar du?

Den dagen jag har en större lägenhet så får äldste komma och vara varannan vecka igen.

Jag blev förbannad och slängde på luren. Fick sen höra att han hade ringt pappa nr 3. Men suck.. Ja då va det igång då tänkte jag, men nr3 går inte med på det där skitsnacks tåget.

Men det hela slutade i tårar som vanligt och jag känner mig som världens sämsta mamma som inte verkar tänka på mina barn mm mm..

Idag så får jag först sms där det står att kusinen min som varit sjuk de senaste 19 åren typ har somnat in. Trodde att mamma skämtade men icke. Jaha... va faan är detta?? Nog för att vi inte haft kontakt så känns det ju jobbigt. Men ändå lättad då han nu slipper alla problem å allt. men ändå.

Dagen fortsätter med att jag får svar på mitt mess från pappa nr 2. Han ville att jag skulle ringa upp honom å prata om son nr 2s kalas.

Det blir diskussioner då jag anser att vi har ju aldrig tidigare planerat och firat honom tillsammans så varför just nu? Varför ska han veta vad jag har tänkt fira han ¨någonstans?

Det hela slutar iaf med att även han klagar på mig. Dels för att jag skulle hämta nr 2 då jag var sjuk. Men det har inte jag berättat för honom. Hur kan han veta det? Jo pappa nr 1 så klart.. Och självklart så ska han gnälla över att son nr2 valt att sova på madrass. Blir galen då jag gång på gång har sagt att han inte sover på madrass mer än de gånger som han har valt det själv så höjer rösten och ber han bara gå å dö.

Så nu är jag så jävla less på att ha de så här.. Det är inte första gången det varit så här. Att dom ska gå ihop och trigga varandra jänte mot mig förstår jag inte. JAg blir så besviken, sårad och så himla ledsen på att dom inte kn lägga av och försöka samarbeta så att det blir bättre.

Är det rätt mot barnen att dom ska behöva vara spelbrickor? Nä det är det inte. Inte i mina ögon iaf. Jag sa idag att jag är less på deras kartell mot mig och att jag ville att dom skulle ranska sig själva. Att jag inte hämtade nr 2 idag pga att jag inte orkar med papporna längre.

Det här har nu fått mig att fundera på att lämna över vårdnaden till nr 1 så han får ensam. Varför?

Jo för att jag nu har kämpat i 10 år, för att jag är trött på att kämpa i motvind, för att jag är trött på att varje gång nr 1 stör sig på mig så använder han sig av sonen och umgänget schemat som blev bestämt för otaliga år sedan.. För att jag vill leva mitt liv,känna att jag lever och att jag ska kunna få koncentrera mig på mina barn. Mina barn är mitt allt, mitt liv, min livsgnista. Och jag orkar nu inte med att dom ska vara spel brickor.

Nu slutar jag att kämpa för jag är så sårad... Så skadad som mamma att jag lägger ner.

Ni får tycka vad ni vill men ni vet inte ens hälften av min kamp för min rätt med mina barn..

Nää god natt!!

Tjing!!!